Kaos ur ordning

Häromdagen ljög jag. På riktigt. Rakt ut. Nästan rakt upp i ansiktet på en vän. Nästan för att det var över telefon och snarare rätt in i någon strålning och vidare in i vännens öra.

Men så får Elin skylla sig själv. "Hur går det med kärleken" är en fruktansvärt töntig fråga. Objektivt sett är frågan hur kärlek definieras och om den kanske är en konstant term som alltid finns och hur kommer då frågeordet "hur" dit? Men det är säkert inte svar för frågan så som Elin vill ha det. "Jodå". Punkt. Vi byter samtalsämne. "Så vad gör du?" Nej, jag vet faktiskt inte en enda människa oavsett civiltillstånd som tycker om den frågan, men jo, jag vet att den kan vara rolig att ställa.

Men jag ljög för Elin. "Jodå" var en grov underdrift. De senaste två veckorna har jag umgåtts intensivt med en man jag stött på bara två gånger tidigare. Lite i smyg har jag försummat annat umgänge, glömt bort tid och rum för att bara träffa honom. Tiden har inte varit väsentlig, skolböckerna har prioriterats bort - vad är väl ett stycke funktioner med derivata och intercept i jämförelse med honom? Han med stort H. Jag behöver ingen annan.

Okej, åldersskillnaden är lite stor. Okej, man ska inte glömma bort allt runtomkring för en fling som man vet kommer ta slut. Men ändå. Det har varit så trevliga två veckor och han har funnits där med mig även när det varit natt och allt runtomkring stannat upp.

Han heter Robert och igår kväll tog det slut. Efter 614 sidor tillsammans är det ett avslutat kapitel mellan oss. Eller snarare många avslutade kapitel. Så gott som en hel bok. Så gott som en hel "Den förlorade symbolen".

Akademiska skor

Mina skor har börjat läcka. Med det som anledning gick jag idag in i en skoaffär och hittade ett nytt par som dessutom var på rea. Härligt, tänkte jag och skänkte en snabb tanke på att min efterfrågan nu var i jämvikt med det nedsatta priset på skorna med en frivillig transaktion för att utbudslinjen möter efterfrågelinjen i ett stiligt kryss. Tanken avslutade jag i samma stund som man egentligen ska börja blanda in oförskämda bokstäver och lustigheter i en ekvation.

Men rationell som jag är påverkar min inkomst i form av lån och bidrag mina köp och rea var förvånansvärt tacksamt.

Därför köpte jag ett par skor med öppen tå och fem centimeter klack när det är snöstorm i Skåne.

Nej, jag har kanske inte full koll på nationalekonomin än. Men jag kan måla snygga funktioner. Och jag är ett par skor rikare och kan med grund i det jag hittills läst konstatera att konsumtion är vansinnigt bra. Det är ju en bra början. Nu ska jag bara lära mig det andra.

Näckande fredag

Om man ska vara ärlig har jag bara läst nio sidor i min kurslitteratur, jag har helt och hållet glömt bort hur man räknar med bråk (jag tycker inte om konflikter - heja Göteborg!) och vet knappt hur man stavar till andragradsekvationer. Dessutom har jag inte riktigt lärt mig hitta i mitt nya skolområde, kaffet i kaffemaskinerna är Fairtrademärkt och således fruktansvärt orättvist och för att göra sig än mer oförskämt en krona dyrare än det var på förra kursens tillhåll.

Dessutom börjar jag nu ibland så tidigt som åtta. På morgonen. Det är inte mänskligt. Det är åtminstone inte studentanpassat.

Förmodligen kommer den här kursen göra mig tunnhårig. Förmodligen kommer den här kursen vid vissa tillfällen få mig att gråta över räta linjer och primtal.

Men just nu tycker jag att Nationalekonomi är kul. Rentav mysigt faktiskt.

En sådan parantes som att förkortningen för kursen är "neka" gör det inte tråkigare. Vad gör du? Näckar.

Rör inte min frihet

Ung Vänster och SSU tycker att det är fel att avskaffa värnplikten och hoppas att den rödgröna röran återinför den om de kommer till makten. Eller ja, återinför mer än vad som var. Värnplikt för alla, tjejer som killar. Modernt ska det ju vara.

"Ett folkförankrat försvar kräver att andra än endast de mest entusiastiska grabbarna finns med." Det säger Ung Vänsters ordförande. Jo, det är klart. Vi måste ju ta med några motstridiga brudar också. Då blir det fint.

Förbunden är oroliga att försvaret skulle bli proffsigare om man låter det vara frivilligt. Hemska tanke med ett försvar vars medlemmar vill göra och är bra på vad de gör. Dessutom skulle det bli krigsvilligare, tror de. Jo, det är klart. För om vi slutar tvinga folk att göra lumpen kommer det givetvis bara vara psykopater och människor som drömmer om att mörda som vill och får försvara Sverige och mänskliga rättigheter.

http://www.ssu.se/index.php/aktuellt/nyheter/75-nyheter/315-vi-foervaentar-oss-en-koensneutral-vaernplikt

Moderata Ungdomsförbundet är idag Sveriges största ungdomsförbund. Det kanske inte är helt oväntat.

Kompensera mera

Idag har jag skaffat biceps.
Idag har jag klätt mig varmt.
Idag har jag fikat tre gånger.
Idag har jag tillämpat dubbelkvart på en föreläsning vilken bara hade vanlig kvart. Men det var okristligt tidigt och tidiga morgonar gör jag bara under varma delar av året.
Idag har min dialekt analyserats. Igen.
Idag har jag glömt bort att äta.
Idag har jag kampanjat.

Igår började en ny termin.
Igår skänkte jag 50 kronor till Läkare utan gränser och tänkte att ingen student har råd att göra allt, men att alla kan göra något.
Igår irrade nya lundastudenter runt på gatorna med kartor. Jag var noggrann med att uttrycka snällhet och fick således en hur-hittar-jag-dit-fråga. Nej. Jag kunde inte svara, men jag såg snäll ut och fick en vinkning av samma tjej några timmar senare.
Igår gick jag vilse i Lund tio minuter efter att jag försökt guida en nyinflyttad student. Eller egentligen gick jag inte vilse, jag tappade bara bort min föreläsningssal.
Igår fikade jag tre gånger.
Igår hängde jag med en norrlänning. En hallänning.
Igår hade jag möte.
Igår åt jag hamburgare. Men inte på McDonald's, Burger King eller Max. Jag åt på något lokalt hak. Kulturellt, tänkte jag.
Igår gick jag halvvägs till Halmstad för att hämta kampanjmaterial som sedan gav mig biceps.

I förrgår pratade jag pensionssparande med banken.
I helgen träffade jag en tjej som kom fram till mig, stirrade ett slag och brister ut i "jag känner igen dig! Du är typ tre år äldre än mig" med åh, så mycket eftertryck på äldre och tre.

Imorgon ska jag införskaffa en rullator, dricka klockan 14-kaffe och tänka tillbaka på hur det var förr.

Upp till kamp emot tentan!

300 ord kvar och min hemtenta är så gott som klar. Så gott som det vill säga.

"Istället kommer historiens slutgiltiga steg införlivas först när dessa klassmotsättningar försvinner i ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle."

Jag citerar. Mig själv. I min tenta. Jag redogör för hur marxismen ser på staters roll i det internationella systemet.

Som för att leva mig in i det lite mer satte jag på "Internationalen". Mamma blev rädd.

Nu ska jag äta mat. Det är ju inte kommunistiskt alls faktiskt.

Energidryck och parasiter

Energidrycken är drucken. Hemtentadokumentet ligger uppe. De viktiga kapitlen är lästa. En halväten Marabou ligger jämte datorn. Men koncentration? Jag funderar mest på om jag inte har gjort mig förtjänt av en toalettpaus. Jag har ju trots allt druckit energi.

Officiellt sett existerar jag i symbios med min hemtenta de här dagarna. Ungefär som med fotsvamp. Man kan inte bara vänta ut parasiten utan man måste göra något åt den. Annars blir det bara värre och när man tror att det är borta kommer det bara igen, fast i mycket mer sadistisk tappning, för då måste man säkert dansa eller gå på föreläsningar samtidigt. Om man läser på ordentligt innan man får det, vet man mycket bättre vad man ska göra när det väl drabbar en. Sedan genomgår man en intensiv kur på fem dagar under vilken man studerar parasiten på djupet. Har man gjort en korrekt studie och behandlat det rätt slipper man det sedan och kan bara kalla sig en erfarenhet rikare. Eller åtminstone några poäng rikare.

Nu läser jag visserligen statsvetenskap och vet ingenting om hur fotsvamp behandlas, men talande och romantiska liknelser kan jag.

En hyllning till livet

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Dikt av Karin Boye

Djupt pinsamma studier

Det är lite pinsamt. Eller egentligen är det snarare väldigt pinsamt.

När jag fyllde 20 år - nåja, två månader efter att jag hade fyllt 20 år - fick jag ett presentkort på jobbet av jobbet. Det var inte fel.

I mellandagarna tyckte jag det var lite segt på jobbet, så jag bestämde mig för att handla upp en del av mitt presentkort. Först ut var Dan Brown med Den förlorade symbolen - jo, jag är en av dem som fullständigt pausar verkligheten för hans böcker. Fyra pocketböcker för tre är också fruktansvärt smidigt, tänkte jag, och började min hög med fin litteratur som Den sista föreläsningen, Blixt Jacksons öden och äventyr och jo, i sann som-alla-andra-anda bestämde jag mig för att plocka på Om jag kunde drömma till högen. Så var det en kvar. Jag är ärlig nog att erkänna att jag kunde ha plockat på mig betydligt fler böcker - men egentligen ska jag bara läsa kurslitteratur nu. Egentligen. Men så var det en pocketbok som skulle väljas varsamt. En till bok skulle jag tillåta mig själv att införskaffa för att samla damm i bokhyllan.

Den stod där. Ett exemplar hade vi kvar hemma. En svart bok med guldiga linjer på ryggen som jag har bitit mig hårt i kinden varje gång jag sålt den till kunder. Bitit mig i kinden för att inte le lite extra. Men jo. Boken ville till min bokhylla. Den trånade efter mig och jag ska erkänna att jag faktiskt trånade efter den också. En besvarad känsla boken och mig emellan.

Idag läste jag ut Sonat till Miriam - så seriös kan jag vara. Så finkänslig är jag ofta litteraturmässigt. Särskilt när kurslitteraturen är den som försöker få min uppmärksamhet. Jag skulle inte börja läsa någon ny bok innan jag skrivit hemtentan var min plan. Jag skulle bara bläddra lite. Bläddra i min svarta pocketbok med guldiga linjer.

Den senaste timmen har jag läst. Och det är lite pinsamt. Men framför allt är det fruktansvärt fascinerande. Det klassas faktiskt som att jag studerar. Problemet är mest att jag studerar annat än det min tenta med all sannolikhet kommer handla om. Jag ägnar mig åt att lära mig ragga. Mest på tjejer. Jag läser Spelet. Av Neil Strauss.

Och det är pinsamt. Den är pinsamt bra. Och jag är pinsamt såld.

Om jag är riktigt kreativ kanske jag kan referera till Spelet på tentan om Internationell politik. Helt skiljda grejer är det inte.

I det fall USA önskar nå förhandlingar med Nordkorea kan man
föreställa sig ett yttrande i vilket USA neggar. Givet av detta skulle
Nordkorea förmodligen anta en betydligt osäkrare framtoning vilken
senare skulle kunna leda till att USA dominerar framtida
förhandlande (Strauss, 2006).

Inte helt fel.

Bitter? Jag, nej.

Flyt är inte detsamma som strömavbrott. Flyt är inte detsamma som en helt nedsläckt gata. Flyt är inte detsamma som elbrist när man precis tänkt värma mat i micron.

Men det är lugnt. Jag har tänt ljus och har två timmar batteri kvar på datorn.

Det är sådant här som gör att jag inte känner mig helt hemma i Skåne. Just nu längtar jag hem en smula. Hemma på min gata i stan, där har vi minsann ström. Jag har inte ens tillräckligt med batteritid för att titta på Sound of Music. Och jag är som sagt hungrig. Jag tänker inte gå så långt att jag pluggar med stearinljus. Hur mycket jag än borde med en stundande tenta. Jag väljer en film. Och mackor. Min nedfrysta köttfärs får vänta till en annan dag.

Ett hjärtslag bort

Det händer att jag saknar tiden då varje sekund värkte. Då saknaden efter dig fortfarande skavde, pressade ihop och drog isär kroppen, när längtan efter ditt röst gjorde fysiskt ont. Det händer att jag blir rädd att jag ska glömma dig, att det kommer en dag när jag inte längre ser ditt liv i mitt. Jag tänder fortfarande ljus för dig och försöker tro att det kan lysa upp vardagen på samma sätt som din tillvaro gjorde, att din tillvaro finns i ljuset. Jag tror att du alltid kommer att finnas i mitt ljus, men jag är bara så rädd att jag ska glömma bort det.

Därför saknar jag tiden jag grät varje morgon för att du inte var där och sade god morgon, för då var din röst fortfarande så klar för mig. Jag saknar känslan av din kram, känslan av att veta exakt var på ryggen du brukade lägga din hand. Jag saknar dig.

Måndagsfysik

Jag tyckte aldrig speciellt mycket om metafysik, bara när fick VG på en tenta om det, då var det nästan roligare än att sjunga i duschen. Annars tyckte jag mest att det var en sådan grej man kunde ha lite koll på men som i övrigt mest gav huvudvärk. Finns tid liksom? Vad uttrycker jag när jag säger att tid inte finns? Säger jag något alls eller säger jag att jag tycker att tid inte finns eller att jag inte gillar tid eller att tid och existens inte går hand i hand eller säger jag inget alls? Jag vet inte. Men de senaste fyra dagarna har jag i vilket fall som helst valt att inte tro på år, eller åtminstone inte på år som nystart - vad jag nu än uttrycker med det.

För hade de senaste dagarna varit en start på en ny tid hade min enda bestämt planerade jobbdag bestått av kassor lika döda som kommunismen och priser lika oriktiga som socialdemokraters problemlösning. Min nystart för skolarbete hade bestått av ett grupparbete vilket endast två av fem dök upp till. Min nystart för hälsa hade bestått av en läckande näsa, ofrivilligt gråtande ögon och en blåmärkesprydd kropp. Mitt tidspassande hade bestått av sista minuten-ankomster. Mitt pluggande hade legat ungefär 100 sidor back. Min egenlagade kost hade besått av nudlar och wokgrönsaker.

En sådan nystart kan jag inte ha.

Så jag väntar med att ta nystarten till en sådan dag då allt går min väg.

Men det är bara ett perspektiv. Om man bortser från det dåliga är allt bra. Och det dåliga är faktiskt rätt tråkigt att fokusera på. Och dessutom förstår jag inte varför man ska starta om hela tiden, det är nog bättre att rulla på när man väl har farten uppe.

En vanlig första dag

Börjar året med att titta på nyårskonsert från Wien. Det är en sådan tradition vi i vanliga håller hårt på att bryta och alltid blir lika förfärade över att vi missar. Men i år är TV:n på och där står en sömning man med påsar under ögonen och gestikulerar lite smått.

I övrigt har jag börjat året med att kontrollera att jag kommit in på kursen min vår planerades bestå i och jo, det hade jag. Vad jag glömt var att jag också hade sökt en kurs i tyska som jag egentligen inte vet om jag vill läsa eller inte. Käckt, för den är jag uppenbarligen också antagen till. Nu ska jag bara låtsas vara en stark beslutsfattare åt mig själv.